Kardborrerot – Torkad ört

Alla som har gått genom en sommaräng vet hur kardborrens runda korgar fastnar i kläder, hår och hundpäls. Under jorden har växten en lika envis sida: en kraftig pålrot som borrar sig djupt ner i marken.

Kardborre, släktet Arctium, är storväxta, tvååriga örter i familjen korgblommiga växter med stora, hjärtformade blad. Det första året bildar växten en bladrosett och en lång pålrot, och det andra året skjuter den upp en hög stjälk med purpurfärgade blomkorgar. Korgarna är omgivna av holkfjäll med små hullingar, som fastnar i allt som passerar och på så sätt sprider fröna. Släktnamnet kommer från grekiskans arktos, björn, troligen för de ludna korgarnas skull.

På 1940-talet gick den schweiziske ingenjören George de Mestral på promenad med sin hund och lade märke till hur kardborrarna fastnade i pälsen. Han studerade hullingarna i mikroskop och uppfann sedan kardborrebandet, som på svenska fått sitt namn efter växten. I Japan odlas kardborrens rot som grönsak.

Torkad kardborrerot har en jordig, mild doft och passar i örtblandningar, påsar och rituellt hantverk.